 |

                       
|
 |
Vill du veta mer? Kolning
De tidiga kolmilorna byggdes med veden liggande, men med
vallonerna kom konsten att resa milorna som därmed
blev effektivare. Att resa en mila och sedan täcka den med stybb
och jord krävde kunnande och omsorg. Sedan milan tänts tog själva
kolningen två till tre veckor. Milan kunde "slå"
vilket innebar att instängd gas blossade upp och stybbningen kastades
av - risken var stor att milan brann upp. Mindre håligheter kunde
uppstå inne i milan och förorsaka ras kolaren måste dygnet
runt vaka över milan och vara beredd att ingripa. Kolen från
en mila räckte inte till mer än två dygn i masugnen, vilket
alltså betydde ungefär två till tre veckors arbete I
skogen. Att det fanns tillräckligt med kol var en nödvändighet.
Kolet tålde heller inte att transporteras alltför långt,
då det lätt kunde skaka sönder till oanvändbart stoft.
Milorna skulle således ligga så nära hyttan som möjligt.
I många visor och dikter har kolarens oro, drömmar
och folktro kommit till uttryck - som i Dan Anderssons “Visa vid
kolvakten”. Dan Andersson som föddes i Grangärde Finnmark,
där en lång tradition av kolning har funnits sedan svedjefinnarnas
tid på 1500-talet.
|
 |
|

Kol från en mila räckte inte mer
än till två dygn i masugnen.
|
|
 |