Vill du veta mer? Istiden i Bergslagen

Jordbävningar och vulkaner har omformat landytan. Upphettning av jordskorpan, tryck och kemiska processer har förvandlat gamla bergarter till nya. Järnmalmerna härstammar från kemiska föreningar, som uppstod i samband med vulkanutbrott för mer än 1800 miljoner år sedan i jordens urtid. Koppar, zink och bly tillhör samma tid. Det svenska urberget är alltså resultatet av en mycket lång naturlig utveckling med upprepade geologiska omvandlingar.

När vi i vardagslag talar om "istiden" menar vi den senaste nedisningen, som inleddes för ca 70 000 år sedan och som avslutades för ca 8 500 år sedan. Även under en pågående istid kan klimatet växla. Under den senaste istiden har "kortare" perioder med värme inträffat då delar av landet tillfälligt blivit isfria. Sin största utbredning hade den senaste isen för ca 20 000 år sedan, då den nådde en bra bit ned i norra Tyskland och Polen. Sedan började den smälta. Skåne var isfritt för ca 12 000 år sedan och 3 000 år senare var det Bergslagens tur.

Isen tog med sig det gamla jordtäcket och bröt loss block och stenar ur berggrunden. Alltsamman frös in i isen och krossades till partiklar av alla storlekar, alltifrån block ned till lerpartiklar med en diameter av endast någon tusendels millimeter. Denna blandning kallar vi morän. När isen smälte bort kom den att bilda ett i stort sett sammanhängande täcke över berggrunden.

Smältvattnet samlades till stora isälvar som rusade fram i tunnlar under isen och genom isen. Morän som kom i vägen rycktes med och fördes bort mot isälvens mynning. På vägen rundslipades partiklarna och sorterades efter storlek beroende på vattenströmmens hastighet.

De tyngsta isälvsavlagringarna, block, stenar, grus och sand stannade på istunnlarnas botten och i närheten av isälvens mynning, medan lättare partiklar fördes längre bort. Allt eftersom isen försvann mot norr uppstod rullstensåsar, gruskullar, deltan och andra former. Gruset och sanden i våra istida rullstensåsar har stor ekonomisk betydelse. Men åsarna är också viktiga naturminnen.

När en isälv störtade ut i havet sjönk de tyngre partiklarna vid mynningen. Lerpartiklarna däremot höll sig svävande länge i vattnet och spreds över stora arealer, som idag är våra bästa åkerjordar. Isen smälte från söder mot norr. Isberg bröts loss och drev bort i Östersjön, som då nådde ända upp till Riddarhyttan. Men här slutade havet och isen fortsatte att smälta på land. Samtidigt ändrade isen utseende från en brant isbräcka till en lågsluttande tunga. Denna omläggning tog sin tid. Iskanten stannade alltså upp en längre tid vid Riddarhyttan. Det är denna händelse som efterlämnat så många naturminnen runt nuvarande sjön Lien.

Där isälvarna mynnade i det grunda vattnet uppstod en vik i isen. Eftersom isen här tog tid på sig hann stora mängder grus och sand avlagras framför inälvsmynningarna. Snart var viken fylld med avlagringar ända upp till vattenytan. På så sätt uppstod det kuperade isälvsdelta som är känt bland geologer som Riddarhyttefältet.

Stora isberg gick på grund i viken och bäddades in i sand och grus från isälvarna. När all is smält bort och landet höjts ur havet visade sig en omräxlande och kuperad landyta. Där isbergen legat uppstod stora fördjupningar, så kallade död-is-gropar. Och där sand och grus hamnat mellan ismassorna bildades ryggar, kullar och platåer. Allt ligger fullt synligt i terrängen och påminner om vårt lands naturhistoriska utveckling. Det var när isen smälte och landet höjdes ur havet som sjön Lien föddes.

När isen försvunnit lättade trycket och landhöjningen tog sin början. De områden som höjdes ur havet bär idag mer eller mindre tydliga spår av svallning, det vill säga vågornas arbete mot stranden. De högst belägna strandmärkena visar tillsammans med vissa isälvsdeltan nivån för den så kallade Högsta Kustlinjen (HK), en viktig geologisk och naturhistorisk gräns. Ovan HK dominerar moränen och under denna gräns finns de finkorniga jordarna.

Landhöjningen pågår än i dag. I mellansverige är den 4-5 mm per år och i Ångermanlands kustland, Höga kusten är den 10 mm per år. Troligen beror landhöjningen även på rörelser i jordens inre.